Från sockersug till sockerfri

Den nya livsstilen är påbörjad, om än i små steg.

Igår blev det i alla fall en desiréebulle hemma hos dottern…förövrigt blev matsedeln helt ok. Blomkål och gul lök är supergott istället för potatis.

Mörkret den här årstiden är jobbigt! Minst 30 minuter i dagsljus per dag, behövs för att inte sömncykeln ska rubbas.

Jag fortsätter min resa!

Annonser

Femtonkilosresan

Idag, den 22/12, startar min femtonkilosresa, mot en sundare livsstil!

Så länge jag väntat med att göra något åt min ökade vikt, överbelastade leder, inflammatoriska krämpor av olika slag, huvudvärk, nedstämdhet, ja listan kan bli hur lång som helst…..

Men idag börjar alltså resan, eller snarare kampen.

Egentligen vet jag det mesta om hur en hälsosam livsstil ser ut; hundratals är väl alla de böcker och artiklar jag läst. Men ändå är jag inte med, inte där…

Jag kan inte börja drastiskt, utan istället i små steg. Därför blir de första stegen två: att undvika godis och glass och att inte äta något efter klockan 18. Detta ska prövas i en vecka.

Varje dag ska jag skriva här, rapportera och peppa.

Varför det blir just femton kilo som målbild, beror helt och hållet på att det var kring 65 kilo som jag mådde som allra bäst, både fysiskt och psykiskt, en gång i tiden.

Ok, nu startar resan, let it go!

Utvandrarna förr och nu

Igår var jag och min far på premiären av Utvandrarna på Stadsteatern här i Göteborg. Manuset är förstås Vilhelm Mobergs, vars epos blivit en älskad klassiker. Efter att det senaste året ha följt Stadsteaterns repertoar, hade jag inte några stora förväntningar, snarare en slags oro över att Mobergs texter skulle försvinna i en alltför absurd tolkning och i ett virrvarr av obegriplig scenografi.
Och som jag misstog mig!
Föreställningen var briljant; lysande skådespeleri med Mobergs orörda texter på bred småländska. Berättelsen är ju i allra högsta grad aktuell och regissören har verkligen lyckats att spegla då med nu; Atlantens utvandrare och dagen båtflyktingar vävdes ihop konstnärligt med en briljant och ultramodern scenografi. Scenen blev stundvis till ett makalöst konstverk.
Men det som, förutom originaltexten, berörde mig allra mest var musiken.
En musikalisk kuliss av klingande svenska folkvisetoner, genomsyrade hela föreställningen och skapade magi.
På min vänstra sida satt en för mig okänd ung man, som då och då under föreställningen ryckte till och viftade lite med sina händer, framåtlutad och mycket koncentrerad. Det visade sig vara kompositören själv, Simon Steensland.
Den här föreställningen bär jag med mig länge

IMG_1142

Livet

Att dö utan förvarning, mitt uppe i livets tankar och bestyr, så märkligt och oväntat. Förnimmer man skiftet då, från liv till död?
Vad händer sedan? Fortsätter medvetandet? Är själen för evigt bestående?
Kan min vän förnimma all sorgsenhet och alla tårar, som finns i tomrummet efter honom?
Det som nu återstår är att fortsätta att leva. Dag för dag, steg för steg, och med en ny insikt eller snarare påminnelse om att ta vara på de levande och försöka att sprida gott omkring sig.
Jag tror att genom att försöka detta och att hjälpa andra, blir livet meningsfullt och stundvis lyckligt.
Frid och kärlek❤️

img_9200

Döden

En vän från förr dog häromdagen och ett djup av mörker, känslor och minnen väller fram…
Det är svårt att sortera och att finna sammanhang. Vill så gärna lägga pusslet, hans livspussel. Men det är svårt, ja rent omöjligt, för vi människor har ju varandra en sådan kort stund. Vissa vänner följer vi bara en liten bit på vägen, medan andra blir kvar längre. Men denna min vän från förr, finns kvar djupt i min själ. Vi umgicks regelbundet under en 15-årsperiod och då tillsammans med våra respektive. Vi blev en fin kvartett, som kunde prata om det mesta. Men nu efteråt tänker jag att visst kunde jag ha ställt fler nära frågor och visst kunde vi ha fortsatt våra samtal även när kvartetten upplöstes.
Jag saknar dig, Lars!

img_9156

För en månad sedan

Idag, tisdag morgon klockan kvart i sju: en sagovärld i vitt väntar utanför, magisk men oskottad! Pulsar i ”över-kängorna-djup” snö till femmans hållplats. Där väntar en stor folksamling och många har väntat sedan klockan sex!
Jag bestämmer mig därför för att gå till fots längs med Delsjövägens cykelbana. Även den oskottad…
Halvmörkt och med många stressade människor och mobiler som surrar.
Går taktfast och målmedvetet. Ska jag hinna till första lektionen klockan åtta?
Så blir med ens pulsandet lite lättatre då två ”skidspår” uppenbarar sig. Människor tränger sig förbi framifrån och och en och annan cyklist kommer vinglande i sidled.
I det parallella spåret går så plötsligt en människa bredvid mig och i samma takt. Vi börjar prata. En tandläkarspecialist på väg till sina patienter på Mölndalsvägen. Andra pulsar förbi oss och utanför Rondo håller vi på att bli överkörda av en backande turnébuss. Men vi märker knappt något av allt detta. För vi är mitt uppe i ett samtal om stort och smått, i den lilla världen och i den stora. Vi skrattar, pulsar, funderar och diskuterar i hela 45 minuter. Ja, så lång tid tar vintervandringen till Korsvägen.
-Tack för samtalet och ha en bra dag, säger jag.
-Tack själv, säger tandläkaren, utan dig hade jag aldrig orkat gå.
Väl framme i skolan, nio minuter för sent, nås jag av beskedet att alla lektioner är inställda på grund av snön.
Ett par timmar senare tar jag mig, återigen till fots, hemåt igen.
Vilken vandring och vilket möte denna vita tisdagsmorgon!

IMG_6398-0

Om stort som smått – mellan himmel och jord