Utvandrarna förr och nu

Igår var jag och min far på premiären av Utvandrarna på Stadsteatern här i Göteborg. Manuset är förstås Vilhelm Mobergs, vars epos blivit en älskad klassiker. Efter att det senaste året ha följt Stadsteaterns repertoar, hade jag inte några stora förväntningar, snarare en slags oro över att Mobergs texter skulle försvinna i en alltför absurd tolkning och i ett virrvarr av obegriplig scenografi.
Och som jag misstog mig!
Föreställningen var briljant; lysande skådespeleri med Mobergs orörda texter på bred småländska. Berättelsen är ju i allra högsta grad aktuell och regissören har verkligen lyckats att spegla då med nu; Atlantens utvandrare och dagen båtflyktingar vävdes ihop konstnärligt med en briljant och ultramodern scenografi. Scenen blev stundvis till ett makalöst konstverk.
Men det som, förutom originaltexten, berörde mig allra mest var musiken.
En musikalisk kuliss av klingande svenska folkvisetoner, genomsyrade hela föreställningen och skapade magi.
På min vänstra sida satt en för mig okänd ung man, som då och då under föreställningen ryckte till och viftade lite med sina händer, framåtlutad och mycket koncentrerad. Det visade sig vara kompositören själv, Simon Steensland.
Den här föreställningen bär jag med mig länge

IMG_1142

Annonser

Livet

Att dö utan förvarning, mitt uppe i livets tankar och bestyr, så märkligt och oväntat. Förnimmer man skiftet då, från liv till död?
Vad händer sedan? Fortsätter medvetandet? Är själen för evigt bestående?
Kan min vän förnimma all sorgsenhet och alla tårar, som finns i tomrummet efter honom?
Det som nu återstår är att fortsätta att leva. Dag för dag, steg för steg, och med en ny insikt eller snarare påminnelse om att ta vara på de levande och försöka att sprida gott omkring sig.
Jag tror att genom att försöka detta och att hjälpa andra, blir livet meningsfullt och stundvis lyckligt.
Frid och kärlek❤️

img_9200

Döden

En vän från förr dog häromdagen och ett djup av mörker, känslor och minnen väller fram…
Det är svårt att sortera och att finna sammanhang. Vill så gärna lägga pusslet, hans livspussel. Men det är svårt, ja rent omöjligt, för vi människor har ju varandra en sådan kort stund. Vissa vänner följer vi bara en liten bit på vägen, medan andra blir kvar längre. Men denna min vän från förr, finns kvar djupt i min själ. Vi umgicks regelbundet under en 15-årsperiod och då tillsammans med våra respektive. Vi blev en fin kvartett, som kunde prata om det mesta. Men nu efteråt tänker jag att visst kunde jag ha ställt fler nära frågor och visst kunde vi ha fortsatt våra samtal även när kvartetten upplöstes.
Jag saknar dig, Lars!

img_9156

För en månad sedan

Idag, tisdag morgon klockan kvart i sju: en sagovärld i vitt väntar utanför, magisk men oskottad! Pulsar i ”över-kängorna-djup” snö till femmans hållplats. Där väntar en stor folksamling och många har väntat sedan klockan sex!
Jag bestämmer mig därför för att gå till fots längs med Delsjövägens cykelbana. Även den oskottad…
Halvmörkt och med många stressade människor och mobiler som surrar.
Går taktfast och målmedvetet. Ska jag hinna till första lektionen klockan åtta?
Så blir med ens pulsandet lite lättatre då två ”skidspår” uppenbarar sig. Människor tränger sig förbi framifrån och och en och annan cyklist kommer vinglande i sidled.
I det parallella spåret går så plötsligt en människa bredvid mig och i samma takt. Vi börjar prata. En tandläkarspecialist på väg till sina patienter på Mölndalsvägen. Andra pulsar förbi oss och utanför Rondo håller vi på att bli överkörda av en backande turnébuss. Men vi märker knappt något av allt detta. För vi är mitt uppe i ett samtal om stort och smått, i den lilla världen och i den stora. Vi skrattar, pulsar, funderar och diskuterar i hela 45 minuter. Ja, så lång tid tar vintervandringen till Korsvägen.
-Tack för samtalet och ha en bra dag, säger jag.
-Tack själv, säger tandläkaren, utan dig hade jag aldrig orkat gå.
Väl framme i skolan, nio minuter för sent, nås jag av beskedet att alla lektioner är inställda på grund av snön.
Ett par timmar senare tar jag mig, återigen till fots, hemåt igen.
Vilken vandring och vilket möte denna vita tisdagsmorgon!

IMG_6398-0

Utsikt från mitt nya fönster

I höstas bytte jag jobb; d.v.s.jag började att arbeta på en annan skola. Efter sjutton år på på en och samma gymnasieskola, som från början och en bra bit framåt, var den bästa arbetsplats man kunde tänka sig, så fick jag nog. Skolan hade slutat att utvecklas och följde istället den nedåtgående spiralens väg. Dåligt fattade beslut och en rörig organisation ledde till att verksamheten krympte och att de teoretiska programmen försvann. Istället överöstes skolan av diverse problemsituationer såsom alldeles för stora klasser, tighta scheman och en kolossalt ökad arbetsbelastning för oss lärare. För tre år sedan började jag bokstavligt talat att ”gå på knäna”. Jag som nästan alltid brunnit i mitt lärarkall började nu istället att tänka på diverse utvägar. Förra läsåret bestämde jag mig så för att gå ner i tjänst till 75%, jag som alltid arbetat 100!
Men inte blev situationen bättre för det! Jag fick fortfarande stora elevgrupper och en undervisningstid, lika med den jag idag har på en heltidstjänst.
Så för första gången på sjutton år sökte jag en utlyst tjänst, på en annan gymnasieskola. Trött, desillusionerad och med en övertygelse om att nyanställningarna enbart gick till nykläckta lärare, skrev jag min ansökan. Därefter glömde jag bort alltihop!
Det blev skolavslutning, en fadd sådan, och därefter började min sommarledighet. Då fick jag plötsligt ett sms där det stod att jag var kallad till intervju på den sökta skolan. Trött och sliten, svarade jag att jag tyvärr var upptagen vid den aktuella tidpunkten. Varför skulle jag ta mig tid att svara på diverse frågor, som nog ändå inte skulle leda till någon förändring. Jag kände mig passé, uttröttad, sliten och gammal. Tänk vad en dålig arbetssituation kan göra med självförtroendet!
Men personen som messade gav inte upp, utan svarade istället att ”då hittar vi en annan tid”. Och så blev det.
Medan jag väntade på min tur, träffade jag en av de utvalda lärarna; en yngling, som såg segervisst nöjd ut, då han kom ut från intervjurummet.
Sedan var det min tur, Jag som var så trött och inte hade några förhoppningar alls…
Två nyfikna skolledare satt i rummet och började sedan ställa oväntade spännande och intelligenta frågor, frågor som bara kan ställas av de som är riktigt initierade i skolans värld.
Frågor som öppnade upp mina pedagogiska och didaktiska dörrar och fick min entusiasm för yrket att vakna upp på nytt. Det var ett mycket gott samtal och jag kände mig faktiskt upplyft efteråt Fortsätt läsa Utsikt från mitt nya fönster

Det nya årets början

Ja, då är snart den första månaden på 2016 slut.
Blev den som jag önskade? Knappast….. Nyårslöftena som glänste så stolt i början av året, är ännu ej knappt påbörjade…
Två äldre och kära människor gick bort i dagarna, jag har redan haft en förkylning och nära och kära har behövt mycket stöttning.
Nej, livet glider inte friktionsfritt framåt.
Dock har jag ju bestämt mig för att försöka att lyfta fram det goda och positiva mycket mer, att försöka att landa i nuet och inte stressa så mycket inombords.
Så jag tänder ett ljus för januari och de händelser och människor som funnits där.

IMG_6454

Om stort som smått – mellan himmel och jord